Lite Eljest..: juni 2010

Nu har jag skrivit ner om förlossningen. Edwin föddes onsdag den 2/6, kl 14:05

På tisdag den 1/6 blev vi bjudna på middag hos Henke och Johanna. Det var helt underbart. Hade nu gått 11 dagar över tiden, och varje dag var verkligen en plåga. Tror aldrig vi haft så lite besök el telefonsamtal. Nu när man verkligen behövde sällskap. Så när broder ringde och frågade om vi ville komma på middag så blev jag överlycklig.
Nu hade jag verkligen ställt in mig på att det skulle bli igångsättning. Och fredag skulle jag på ultraljud. Så det fanns inte i min värld att det skulle hända ngt före det.
Vi for i alla fall dit. När vi var där så tyckte jag att det tryckte väldigt mycket när jag satte mig på huk osv.... Men det kan det ju göra, så jag tänkte inte så mycket mer på det. Men självklart hoppades man ju... När vi kom hem fick jag lite sammandragningar, men vi gick i alla fall och lade oss. Nu har man ju lärt sig att det är guld att sova innan, ifall det skulle sätta igång.

Kring 03:00 vaknade jag den 2/6 2010. Samtidigt vaknade Nicklas och frågade mig om jag känt något. Jag med sur stämma "NÄ!!" Inte något som jag märkt av i alla fall. Hinner bara säga orden så känner jag att det "knäpper" till, och då flyger jag upp ur sängen, förstår vad som händer.... och vattnet bara forsar ut.... Kändes som att det tog år innan Nicklas fattade att han var tvungen att hämta handdukar... Sen fick han stå och skura hur länge som helst =).
Jag slängde mig i duschen i alla fall. Sen ringde jag förlossningen. De tyckte jag skulle komma in eftersom vattnet hade gått. Började få sammandragningar med ca 3 min mellanrum när jag pratade med bm. Men inte speciellt kraftiga.
Ringde Johanna, så hon kom hit och var med barnen.

När vi kom in så var det den vanliga ctg kurvan som skulle tas

Och i vanlig ordning så var värkarna för svaga och kom för oregelbundet. Så de skulle skicka hem oss. Var samma visa med Wilhelm, och då for vi hem och vände, och sen tillbaka till luleå...
Nu vägrade Nicklas fara hem. Patienthotellet var fullt så där kunde vi inte heller bo. Vi körde runt en sväng, men klockan var ca 06:00, och man var sååå trött. Till slut började Nicklas ringa runt till alla hotell i luleå. Så klart var det ju fullt överallt... Fast då kom vi på nordkalotten. Så vi tog in där. Sov en stund varvat med sammandragningar. Gick ganska fort så började jag få kraftigare värkar, ca 10:00. Då sa jag till Nicklas att nu far vi in. Ides inte ringa, tänkte att då kan de ju inte säga att jag ska avvakta.
Så vi kom tillbaka igen. Fick vänta i köket på förlossningen en stund, kändes som en evighet, värkarna var ganska kraftiga nu.
Fick komma in och ta kurva igen. Sköterskan gick ut och sa, du får ligga här en halvtimme. Jo, tjena tänkte jag. Då får ni nog droga ner mig. Men efter ca 10 min kommer en bm in och säger. Du får komma till en förlossningssal. Då såg de också att det hade börjat sätta igång.

Nu kändes allt jättebra, fast jag hade ont. När vi kom in i salen lyste solen in genom fönstret, och man tänkte att på ngn timme är det här över, och vårt lilla pyre har kommit till världen. Allt var helt perfekt. Då fick jag nya krafter. Och smärtan kändes knappt. Bm var även snabb att fråga om jag ville ha någon smärtlindring. Jag sa bara att det brukar räcka med lustgas. Så det gjorde hon iordning. Och jag lyckades nå oanade höjder med hjälp av den =)

Här var allt bra, lite svaga värkar bara. Men jag fick vrida och vända mig lite, och till slut var det dags att börja krysta. Det gick väl också ganska bra. Jobbigare än med Wille och Ebba, och fruktansvärt varmt i rummet, men ändå under kontroll.
Men sen när väl huvudet kommit ut, då var det stopp. Och det är ju då det i princip brukar vara klart...
Nu började paniken. Jag fick inga krystvärkar och han satt fast. Själv var man så inne i det, så man fokuserade bara på allt man blev tillsagd att göra. Men det var min stackars älskling som fick se när lillen blev blåare och blåare. Minnet jag har är att jag har tusen armar som försöker gräva ut honom ur mig. Det var inte så skönt. Sen mitt i allt säger de att jag måste upp på alla fyra. Och nog hade jag haft kramp i benet, ont i ryggen osv, men jag kan säga att jag har nog aldrig varit så smidig som då. Vet inte hur, men jag flyger upp känns det som. Sen fortsätter grävandet. Han låg med armarna längs efter sidorna, och de var tvungna att försöka lösgöra armarna. Jag hör hur de räknar minutrar, hör även paniken i deras röster. Vid det här laget vet jag inte hur många som är inne i rummet, men många är det. De försöker få tag i en manlig bm/läkare, eftersom det går åt en enorm kraft när de försöker få tag i armen. De orkar bara pröva en gång, sen är det nästas tur. De försökte även att knäcka nyckelbenet på honom, för att få ut honom, men det lyckades de inte med.
När det gått ca 6 minuter, så får de äntligen ut honom. Men då är han blå och livlös. Så de springer iväg med honom. Nicklas skulle följa med. Men han hinner inte ut från förlossningssalen så är de borta. Så han kommer in till mig igen.
Konstigt nog befinner jag mig i ett oförklarligt lugn just då. Däremot så får jag sån frossa och skakar helt okontrollerat. Antar att det är någon form av chock. Det enda man väntar på nu är att höra om han lever el inte. Vi fick veta ganska fort att de fått igång honom. Det räckte då. Det var det viktigaste för stunden. Självklart tänkte man på om något hunnit hända med honom. Men man slog liksom bort den tanken.
14:05 föddes han, 14:44 har vi första bilden på honom. Så det tog ca 40 minuter innan vi fick gå in till honom.
Det var helt underbart. Allt han hade "på sig", sladdar och slangar, kändes bara tryggt. Jag fick även hålla honom.

Det är först nu man började fundera på om det hänt något med honom.
Han hade väldigt ont i kroppen. Reagerade på minsta lilla ljud. Man kände sig så hjälplös av att bara stå bredvid och titta på honom. Men det var så underbart att se honom bli lugn bara av att vi kom in i rummet och rörde honom.

Resten av den här dagen (onsdag) och torsdag är nog de längsta dagarna i mitt liv. De tog kurvor på hjärnan under natten som de skickade iväg till en specialist i umeå. Först på em/kvällen (torsdag), så fick vi veta att det inte visat några konstigheter. Kändes som en evighet. Nu först kunde man slappna av. Nu ville man bara ha honom hos sig.
Han låg på barnintensiven, avd 56. Vi fick vara där så mycket vi ville. Men fick gå till rummet på bb och sova. Bad dem i alla fall att väcka mig varje gång han skulle äta, eftersom jag ville få igång amningen så fort som möjligt.
De gav honom både sockerdropp och ersättning där.
En fördel var ju att Pappa kunde ge honom mat =)

På fredag behövde de inte alls ge honom ersättning, och under dagen så kopplade de bort allt från honom. De tog även bort katetern som var fastsydd i navelsträngen, sen de gjort pku testet. Det var pga den som vi inte fick ha honom hos oss. För om den hade slitits lös, så hade det pumpat ut blod.

Nicklas åkte hem och hämtade barnen, sen kom han tillbaka så de fick träffa lillebror Edwin. Och dagen till ära hade alla klätt upp sig =)