I torsdags fick pappan uppleva babyns död. Men mirakulöst nog så fick de igång babyn igen. Han skriver: "Det känns overkligt, jag har redan accepterat att hon är död... Det kändes så självklart, som det perfekta slutet..."
Är så hemskt att läsa. Man känner verkligen med dem. De har ännu inte lyckats hitta "felet". Just denna ovisshet måste vara fruktansvärd. Och hur de har ställt in sig på att de inte kommer att lämna sjukhuset med en levande dotter, samtidigt som det ändå finns en liten strimma hopp.
Sitter just nu själv hemma med Ebba, som har blivit sjuk. Hon fick feber och hosta i natt. Säkerligen en helt vanlig förkylning. Men om man tänker på frustrationen när ens barn är ledsna och har ont, och man inte kan göra något. Då vill man inte ens föreställa sig den smärta som de här föräldrarna känner.
Jag vet att det är lite självplågeri att läsa sånt här precis när man själv går och väntar på en av de lyckligaste stunderna i ens liv.... men det är väldigt gripande, och inget man kan förneka.
Man blir så arg på sig själv. Vi vet aldrig vad som kommer att hända i våra liv. Och det är inte så mycket vi kan påverka heller.
Men det vi kan påverka är att göra det bästa av våra liv, glädjas åt det vi har under tiden vi har det.
Det är allt för mycket självömkan i dagens samhälle. Vi känner si och vi känner så, och tror att alla andra tycker si och tycker så. I stället för att leva här och nu, och ta saker som de kommer.
Oftast gör inte folk saker av elakhet, även om det kan kännas så. Sen så kanske man själv upplevs precis likadant många gånger. Tänk på det!! Blir en ond cirkel. Bättre att säga rakt ut vad man känner, tycker och tänker, utan att vara elak.
Kram till alla från mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar