
(Man får ju skylla sig själv när man inte orkar lyfta på fötterna. )
Det var en liten stenhård snöhög, som jag givetvis lyckades sparka rakt in i . Och det tog tvärstopp!! Flög som en vante raklång och med armar och ben flaxande, och bara skrek rakt ut....
Det gick en gubbe framför mig, och när jag reste mig upp, så bara fortsatte han, precis som att han inte märkt något.
Antingen höll han på att skratta ihjäl sig, eller så var han bara totalt obrydd. Säkerligen det förstnämnda.....
1 kommentar:
hihi, jag skrattar med dig. Inte åt dig, hehe.
Skicka en kommentar